mallemallo

Tänk att det kan vara så jobbigt, så lååångt, så ont i fötterna, så tråkigt antar jag. Det är så svårt att det nästan inte går att gå. Varje steg kräver en protest. Men så kommer orden ”snart hemma” och tro det eller ej, men plötsligt får pojkansiktet liv och värken och tröttheten och allt det jobbiga är som bortblåst. Nu är det uppsluppen språngmarsch som gäller. Full av liv och kraft rusar han genom skogsdungen.

Så kan det vara med ett barns trötthet. Det är inte orken som fattas utan lusten och motivationen.

Trots allt gnäll fick vi oss en fin promenad och C tog några kort för att pigga upp sig.