Hemma
Tiden går fort här hemma. Det är en speciell tidräkning tror jag. Hemma-tiden. Jag tycker inte att det händer så mycket, då brukar ju tiden annars gå fort, men tiden springer i väg i alla fall. Kanske är det för att jag nu är hemma i den härliga röran. Jag blir störd, väckt och puffad på. Har försökt att sätta mig att skriva, men det är som att trycka på en magisk knapp. Vipps så är jag behövd.
Det härligaste är nog ändå att jag blivit mött av lyckliga leenden och utrop som ”Titta, Malin är hemma!!”. Jag har blivit kramad och pussad och älskad. Jag har fått ligga nära och jag har kelat med katten. Allt är bra. Älsklingen har lyckats dammsuga. Bara en sån´ sak. Han har klippt gräsmattan också. Fast det syntes inte. Gräset var så högt att det höll på att bli ängsmark på tomten. Jag har klippt om allt i hopa idag. Duktiga jag! Det blev jätte fint och det syns att gräsmattan är klippt. Vi har åter gräsmatta! Vi är så duktiga här hemma.
Vi, just nu älskar jag ordet vi. Älskar oss och älskar röran. Mys!
Självklart har jag också passat på att vara irriterad de senaste dagarna. Det hör till att vara det ibland. Speciellt när det är någon som micklar med min dator. Även om det är i den allra bästa välmening och tanken är att det ska bli bättre för mig, så blir jag väldigt irriterad när resultatet är en försämring och jag dessutom blir uppmanad att inte bara möblera om, nej jag ska flytta min arbetsplats till källaren. Va! Det har blivit jätte mycket bättre och snabbare, men du måste flytta datorn till källaren för att märka det. Haha, jätte kul. Inte! Jag blir irriterad. Surigt muttrar jag att ”det gick ju innan utan att vara i källaren. Det var bättre förr!” Murr, irriterad. Ännu mer när jag tänker på att vi betalat flera tusen för att få det sämre. Hu, då blir jag sur. Jag försöker skärpa mig och tänka att snälla människor har lagt ner jätte mycket tid för att hjälpa oss och verkligen trott på att de kommer att göra det bättre. De har ju försökt. Men jag är obeveklig. ”Tänk efter före för fan!” vrålar det inom mig ”massa jävla krångel med allt”. Varför blir det alltid struligt när vi ber om hjälp, när mannen min ber om hjälp? Det är något skumt med det. Jag grämer mig någon dag. Tar fram datorn och tillslut fungerar den som den brukar (fast med lite långsammare uppkoppling) och jag lugnar ner mig. Det tar lite tid att hitta tillbaka till ”jag älskar röran” känslan, men den börjar infinna sig igen. Jag är glad. Datorn fungerar och jag är nöjd.
Jag går runt och tittar och tänker. Man kanske skulle förändra lite ändå. Möblera om så jag har mitt arbetsrum i gillestugan. Skulle nog kunna fungera, eller? Det blir tre rum som behöver ändras. Jo, det kan bli bra. Vi pratar om det och ser möjligheterna. Vi konstaterar att vi kan välja på att möblera om och byta plats på allt i tre rum eller så kan vi skaffa en lite mojäng som sitter i vägguttaget. Det blir i slutändan samma resultat för mitt internetsurfande. Vi enas om att älsklingens ursprungsidé för datorerna som bara innefattar en mojäng typ en extra stickkontakt är lättare. Fast vi kanske flyttar om till vintern, man vet aldrig.
