Låg
Det är inte alltid kul. Konstigt hur det kan svänga, ena sekunden är allt ok och nästa känns det bara jobbigt. Jag tappar orken och blir trött, vresig och lättirriterad.
Det är som jag letar efter något att bli upprörd över ungefär som om jag förvandlas till Häxan Surtant. Jag gillar det inte. Det jobbigt och tråkigt och allmänt sänkande, men det går inte att göra något åt. Inte på en gång i alla fall. Det måste få ta sin tid och värka ut. Ibland behöver jag visst vara Häxan Surtant.
Det här tillståndet av total trötthet som lamslår mig, det inträffar oftast när jag får en låsning i ryggen. Träffar mig som en pil skjuten från en spänd båge… och självklart gör mig katten galen. Krafsar på dörren, springer till matskålen, jamar som om hon höll på att svälta ihjäl och nu gräver hon i min papperskorg så att hela innehållet ligger strött över golvet. Krafsar på dörren, vill ut, vill in… Varför just nu? Varför när jag inte orkar vara snäll och överseende?
Kanske just därför. Kanske är det så att man i vissa fall utstrålar något som gör att de i ens närvaro blir smittade av retfull energi. Katter har ju ett sjätte sinne säger de. Hon speglar nog min sinnesstämning.
Gå ut! Katt nu går du ut och låter mig vara orkeslös ifred!
Jag hoppas att ryggen klarar sig den här gången. Det är så jobbigt när det låser sig i bröstryggen. Det börjar som stelhet och en förlamande trötthet sen kommer hjärtklappning och tryck över bröstet. Höjdpunkten kommer när jag sjunker ner i sängen och tror att jag ska kunna sova mig ifrån det hela och vakna pigg och glad nästa morgon, då sätter hjärtat riktigt fart och ångesten kommer tassande. Ingen sömn för än kiropraktorn gjort sitt. Det är bara att hoppas på en tid så snart som möjligt. Jag hatar det!
