Självaktning
En vän till mig berättade att hon varit hos en frisör som hon inte brukade gå till. Trots att hon fick dåliga vibbar satte hon sig i stolen och var beredd på att bli klippt. Så som de flesta av oss kulle göra… man tänker ofta att ”äsch, det går nog bra” och struntar i sin intuition. Väl i frisörstolen visade det sig att frisören och min vän var helt oense. Frisören var dessutom helt ointresserad av att lyssna på min väns önskemål. Min vän fruktade för sitt hår och reste sig och gick.
Hon gick! Vilken tjej! Jag kan bara föreställa mig det avlånga ansiktet på frisören och kollegornas klotrunda ögon när hon gick därifrån. Toppen, som hämtat ur en film! Min vän gjorde något som jag tror att de flesta av oss hade velat göra men inte hade gjort. Hon stod upp för sig själv.
Personligen vet jag inte vad jag hade gjort, men jag vet att det hade behövs mycket mod av mig för att resa mig och gå. Varför är det så? Varför är vi så vana vid att svälja och lida i tysthet?
Det borde ju vara en självklarhet att säga nej till någon som inte vill lyssna och göra något som inte känns bra för oss. Men det är ingen självklarhet alls. Vi tränas från barnsben att acceptera andras åsikter och att anpassa oss. Inte vara oartig! Tyst nu, bråka inte! Nu ska du inte ställa till en scen! Det går inte att ändra sig nu, nu får du ta konsekvenserna av ditt handlande! Ni känner igen det. Var tyst, tacksam och lid, ungefär.
Jag ska ta min vän som exempel och förebild. Jag vill också ha så bra självaktning att jag reser mig och går. Fan, va skönt!
Vi borde alla träna oss på att glömma alla dumma uppmaningar från barndomen och lära in nya bättre sätt att reagera på. Egentligen handlar det om självkänsla, om att lita på och respektera sig själv. Så enkelt, men ack så svårt. Det handlar om att lära sig lyssna på och följa sin intuition och om att stå på sig. Det är inte fult och dumt utan det enda rätta!
Ta ingen skit för du äger!
