mallemallo

Det här gick inte alls bra. Eller det gick inte som jag tänkt och önskat mig. Jag har våndats, tänkt, letat lösningar och försökt med alla mentala knep jag kan, men det går inte. Jag mår inte bra.

Beslutet satt LÅNGT inne. Jag ville att det skulle gå. Det verkade som bästa och förnuftigaste lösningen. Min chans att tjäna pengar, få en fast inkomst, ett regelbundet liv och framför allt ta mig in i det svenska socialsystemet igen efter snart 10 år utanför.

Jag ville att det skulle gå bra. Ville hålla det jag lovat. Jag ville känna framgång och genom att jobba som jag tänkt få ett kvitto på att jag är frisk och kan. Så blev det inte.

Jag är frisk. Jag vet det, men det här fungerar inte. För att jag ska må bra behöver jag andra arbetstider och tydligen en annan uppgift. Att känna jobbet och människorna var inte nyckel till framgång. Välmåendet får gå före förnuftet.

Så, jag säger upp mig. Idag.
Puh, vad jag tycker det är otäckt och hemst och läskigt.
Jag känner det som att jag sviker och sätter andra i knipa. Avskyvärt! MEN, jag kan inte svika mig själv. Det vore ännu värre. Så jag darrar, kryper ihop, känner hur axlarna sitter under öronen men jag smalar ockå kraft. Tar hjälp av min beslutsamhet och vilja. Lika bra att få det gjort och chefen chans att hitta en ersättare.

Jag vill bort härifrån så fort det går! Rädda mig, känns det som...

Önska mig lycka till! Jag behöver det på alla plan!