mallemallo

Det känns skönt att skriva. Låta händerna vandra över tangenterna och rensa huvudet. Alla dessa år jag har gått runt med skrivkomplex och tänkt att nej inte kan jag göra det. Jag stavar ju bara fel och då skrattar alla åt mig. Nej, det går inte. Nej, det blir inte bra. Och så visar det sig att jag visst kan skriva. Datorn har rättstavningsprogram och ingen skrattar. Jag utmanade mig själv och skrev en berättelse. Det gick! Den blev bra och ingen skrattar. Jo, några skrattade, men de grät också när de läste och i det fallet är det ju en ren komplimang tycker jag. Jag lyckades till och med beröra när jag skrev. Det är bra och nu vill jag skriva mera!

Fast inte hitta på en saga den här gången. Nu skulle jag vilja bara blaja på, skriva krönikor typ. Eller varför inte ha en blogg? Det har jag aldrig förstått mig på, bloggandet, så det vore kanske ett bra sätt att undersöka fenomenet på. Jag ska nog ta och undersöka den saken. Jag är ju ingen författare men jag gillar att skriva.

Någon gång ska jag skriva en klok-bok om mina tuffa och lärorika år som utbränd. Där finns det mycket att hämta tror jag. Fast det måste gå lite mer tid innan jag ger mig i kast med den uppgiften. Eventuellt behöver jag hjälp med att få till det. Det finns ju redan så många böcker om sjuka människor och deras resor. Jag vill inte skriva ännu en. Ska jag skriva så ska det vara för att förmedla något till andra som har det svårt. Till dem som förtvivlar nere på botten av en slammig kall och hemsk brunn. De som är i det desperata mörkret och vill upp till ytan. För dem och deras anhöriga som står där uppe vid brunnskanten och hjälplöst tittar ner. De anhöriga som försöker tillverka stegar som den där nere kan klättra upp för, men som inte förstår hur en sådan stege ska se ut och inte begriper att det är så otroligt svårt och mödosamt att ta sig upp även om någon skulle lyckas göra en stege som håller för att klättra på. För dem vill jag skriva. Det är inte säkert att det jag skriver är till någon hjälp, men kanske är det faktiskt det för någon. Det räcker som motiv. Men inte än. Jag är för nära min egen brunn och behöver komma på ett betryggande avstånd för att kunna se tillbaka och se klart. För att inte falla i igen. Amen.

Jag jobbar med min självkänsla nu mera. Tittar mig i spegeln och bedyrar att jag älskar mig, för ”Bra-bok” och tydliggör vad som är bra med mig och så tränar jag mina Transversus-muskler (=magmuskler) för att stödja min rygg. Ändå har jag en vagel under ögonlocket och känner mig trött och melankolisk. Vad gör man då? Sover? Det är i alla fall vad jag längtar efter. Fast det är lite för tidigt på kvällen. Jag har svårt att somna om jag lägger mig för tidigt, så jag väntar. Sitter uppe och väntar in klockan, sovklockan, precis som Skalman.