mallemallo

Hemlängtan är något jag sällan drabbas av. Jag brukar liksom bara kunna åka iväg och vara där jag är. Bara så, utan att bli drabbad. För jag tror att drabbad är det rätta ordet. Visst man har hemlängtan det är ju sant, men först kommer det över en som något man blivit påslängd utan att kunna hindra det. Ungefär som en bacill som nästlar sig in och överlistar ditt immunförsvar. Inget man vill ha, men man får det i alla fall. Först drabbas man och sen har man det och för de allra flesta går det över. Om inte annat så när man kommer hem.

Jag brukar alltså inte tillhöra de drabbade. Jag är alldeles för upptagen av det nya. Skulle det någon gång komma upp någon saknad så burkar jag säga att det inte gör något för jag bär mina nära och kära med mig i hjärtat. Det är en fördel för då behöver jag inte åka hem för att känna mig nära. Jag bara går in i hjärtat och talar med dem en stund, känner dem, ser dem och så känns det bra igen. Inte konstigare än så. Men så finns det tillfällen när även jag drabbas. När jag drabbas och har och när hjärtats minnen inte räcker till. Jag är så ovan vid det att jag behöver lite tid för att förstå vad som händer. Inse att jag är drabbad. Jag har hemlängtan. Jag blir lika förvånad varje gång det händer. Vad nu då? Vad är det här, hur gör jag nu? Jag försöker ruska på mig så att hemlängtan ska trilla av mig, försöker göra mig fri ifrån den. Jag gillar inte hemlängtan för jag tycker att den förstör det roliga. Helst vill jag att den försvinner illa kvickt. Jag stirrar först helt oförstående sen blir jag arg och hötter med näven och skriker åt den. Så blir jag ledsen när den inte försvinner. Känner hur hjärtat drar ihop sig och vädjar till mig. Det är inte skönt. Det var länge sedan det hände mig. Jag kan nog inte dra mig till minnes när jag sist drabbades av hemlängtan, men nu har det hänt. Jag är drabbad och det har inte gått över.

Jag HAR hemlängtan. Längtar efter min lilla familj, efter att bli kramad och kysst, efter att bli väckt för tidigt på morgonen av ett litet mjukt katthuvud som stryker sig mot min kind och vill ha mat. Jag längtar efter gemenskapen.

Tänk hur det kan bli. Jag längtade hit till friheten och lugnet. Oh, vad jag såg fram emot att få vara med mig själv. Göra vad jag vill när jag vill och sova länge utan att bli väckt för tidigt. Jag har försökt att njuta, tro mig. Jag har gjort allt det där som jag älskar att göra som att sitta helt still och titta ut över havet, gå promenader i det vackra landskapet, äta god fiskmat. Ja, ni vet ha det bra. Det är bara det att den här gången funkar det inte riktigt. För första gången i mitt liv är inte hela jag med. En del av mig letar efter katten, saknar mannen och undrar vad pojken gör just nu. Det är märkligt. Jag är rastlös och säger till mig själv att det går över, det är bara omställningen från full action till lugnet. Igår åkte jag in till stan och irrade runt och idag ringde jag till grannen för att få sällskap på en promenad och så bjöd jag hit en vän i övermorgon. Det är inte så kul att vara helt själv. Hur kan det inte vara det? Jag älskar ju att vara med mig själv just här just så. Det är ju då jag tankar kraft! Men det hjälper inte, jag vill hem.

Klockan fyra på eftermiddagen inser jag att jag faktiskt kan åka hem. Jag kan till och med komma tillbaka om jag vill det. Jag KAN åka hem! Glädjen stiger upp ur kroppen som en mäktig våg. Hjärtat börjar skratta och vipps så har jag börjat packa. Jag diskar, tömmer kisstunnan, rusar in i badrummet och slänger ner schampo och tandborsten. Nu är det bråttom! Jag vill hem, NU! Så kommer jag ihåg att det är bra att andas och ta det lugnt. Jag hinner hem. Med en tonårings iver får jag allt i ordning och nu bär det av hem. Hem,  till min lilla familj. Hem, det låter med ens så vackert, så honungslent, så mjukt. Snart är jag hemma, omfamnad, kysst, kramad, väckt på morgonen och störd av barnprat när jag skriver. Snart är jag mitt i röran igen och jag älskar det. Jag älskar dem. Ibland får man åka bort för att komma hem.

Den värsta tröttheten har lagt sig. Jag antar att lungorna börjar bli rena nu och att kroppen har vant sig vid allt syre och den friska havsluften.

I går var jag inne i Borgholm. Jag kunde inte motstå ett litet stadsbesök. Det blev för lugnt och stilla här. Så jag tittade på trädgårdsmöbler och insåg att även om de är nedsatta nu så här på sensommaren så är det alldeles, alldeles för dyrt. Det är roligare att shoppa kläder i Borgholm vid den här tiden. Det är inte dyrt. Billigt! Fynda, fynda! Överallt är det utförsäljning.

Jag brukar ha någon sorts oförklarlig dragning till det som visar sig kosta mycket. Jag gillar de dyra sakerna. Inte för att jag bryr mig om märken eller följer något trendigt modekoncept, nej, det bara är så. Självklart gillade jag den dyraste utemöbeln. Och, ja, den näst dyraste var också bra. Suck! Titta åt ett annat håll! Eller vad ska jag göra?

Någon sa att det vore bra med en förmögen man. Det stämmer nog. Förutsatt att jag får tillgång till hans förmögenhet. Det skulle jag gilla skarpt. Då skulle jag köpa allt det där jag tycker är fint utan att ens titta på prislappen. Bara köpa och känna mig nöjd. Och så skulle jag skaffa städhjälp hemma och en trädgårdsmästare och en allt i allo som kunde tvätta bilen och göra lite av varje som jag vill få gjort men inte har lust med själv eller som jag inte kan göra själv av en eller annan anledning.

Sett ur det perspektivet får jag medge att jag valt helt fel man. Nära på så fel man kan välja faktiskt. Jag skulle ju kunna byta ut honom, min man alltså. Säga till honom att han är för fattig och att jag vill ha den dyraste utemöbeln. Men jag gillar min fattiga man mer än den dyra utemöbeln, ja mer än alla dyra snygga saker tillsammans. Så jag behåller honom. Och så shoppar jag rea-kläder i Borgholm och känner mig nöjd med det.

Jag kanske rent av blir rik själv en vacker dag. Då ska min man få låna mitt kreditkort. Fast inte för ofta för då kommer vårt hem svämma över av tekniska mojänger och verktyg som ingen använder. Han är en riktigt duktig shoppare, min man. Mycket bättre än jag. Jag blir så uttröttad av att shoppa. Det är jobbigt och ganska tråkigt och jag vill hem. Ibland skickar jag min älskling så slipper jag. Han är riktigt bra på det. Vet storlekar och stil. Det undrar jag om den rika snubben skulle klara av. Det är inte många män alls som klarar det, så jag är riktigt nöjd.

I det avseendet får man nog lov att säga att jag valt helt rätt man och gjort ett bra kap! Inget byte för mig, tack! Men städerska vill jag ha i alla fall…

Det känns skönt att skriva. Låta händerna vandra över tangenterna och rensa huvudet. Alla dessa år jag har gått runt med skrivkomplex och tänkt att nej inte kan jag göra det. Jag stavar ju bara fel och då skrattar alla åt mig. Nej, det går inte. Nej, det blir inte bra. Och så visar det sig att jag visst kan skriva. Datorn har rättstavningsprogram och ingen skrattar. Jag utmanade mig själv och skrev en berättelse. Det gick! Den blev bra och ingen skrattar. Jo, några skrattade, men de grät också när de läste och i det fallet är det ju en ren komplimang tycker jag. Jag lyckades till och med beröra när jag skrev. Det är bra och nu vill jag skriva mera!

Fast inte hitta på en saga den här gången. Nu skulle jag vilja bara blaja på, skriva krönikor typ. Eller varför inte ha en blogg? Det har jag aldrig förstått mig på, bloggandet, så det vore kanske ett bra sätt att undersöka fenomenet på. Jag ska nog ta och undersöka den saken. Jag är ju ingen författare men jag gillar att skriva.

Någon gång ska jag skriva en klok-bok om mina tuffa och lärorika år som utbränd. Där finns det mycket att hämta tror jag. Fast det måste gå lite mer tid innan jag ger mig i kast med den uppgiften. Eventuellt behöver jag hjälp med att få till det. Det finns ju redan så många böcker om sjuka människor och deras resor. Jag vill inte skriva ännu en. Ska jag skriva så ska det vara för att förmedla något till andra som har det svårt. Till dem som förtvivlar nere på botten av en slammig kall och hemsk brunn. De som är i det desperata mörkret och vill upp till ytan. För dem och deras anhöriga som står där uppe vid brunnskanten och hjälplöst tittar ner. De anhöriga som försöker tillverka stegar som den där nere kan klättra upp för, men som inte förstår hur en sådan stege ska se ut och inte begriper att det är så otroligt svårt och mödosamt att ta sig upp även om någon skulle lyckas göra en stege som håller för att klättra på. För dem vill jag skriva. Det är inte säkert att det jag skriver är till någon hjälp, men kanske är det faktiskt det för någon. Det räcker som motiv. Men inte än. Jag är för nära min egen brunn och behöver komma på ett betryggande avstånd för att kunna se tillbaka och se klart. För att inte falla i igen. Amen.

Jag jobbar med min självkänsla nu mera. Tittar mig i spegeln och bedyrar att jag älskar mig, för ”Bra-bok” och tydliggör vad som är bra med mig och så tränar jag mina Transversus-muskler (=magmuskler) för att stödja min rygg. Ändå har jag en vagel under ögonlocket och känner mig trött och melankolisk. Vad gör man då? Sover? Det är i alla fall vad jag längtar efter. Fast det är lite för tidigt på kvällen. Jag har svårt att somna om jag lägger mig för tidigt, så jag väntar. Sitter uppe och väntar in klockan, sovklockan, precis som Skalman.

Som jag har längtat och sett fram emot att vara helt själv. Bara jag och den vackra utsikten. Andas, rå mig själv, ha det bra. Rena lyxen. Ingen som avbryter, ingen som vill något annat, ingen som stökar ner, utan bara jag och min ordning. Helt solo, fri, helt lycklig.

Trodde jag ja! Det har gått en dag och jag är rastlös som bara den. Vet inte vad jag ska ta mig för samtidigt som jag är så trött att jag bara vill sova. Som en blyklump eller som om jag hade vatten i kroppen som tynger.

”Jag kommer inte att höra av mig på ett tag. Ta inte illa upp, det bara är så att jag behöver vara själv”, så sa jag innan jag åkte. Det tog inte så många timmar innan jag ringde hem. Det känns faktisk tomt. Det hade jag inte räknat med. Jag tror det är någon sorts övergång kanske. Ni vet som när gästerna åkt hem och man visserligen är trött, men kontrasten som uppstår, tystnaden som avlöser allt ljud och all rörelse, får en att vanka av och an som en äggsjuk höna. Så känns det nu, som ett vakuum och jag har ringt hem idag igen.

Jag har märk att den inglasade verandan är som en kuvös. Eller som att någon lägger ett glaslock över mig. Ungefär som en ostkupa över en ost och jag är osten. Syret tar sakta slut. Det gör det förståss inte i en kuvös, så glöm det, men det är den där inglasade känslan jag vill åt. Den som söver. När man sitter där på verandan tar det inte lång stund innan ögonlocken börjar klippa. Konstigt, tänker jag, vad trött jag känner mig. Borde jag kanske ta en tupplur? En till? Jag får sitta mer på altan där vinden tar tag i mig och blåser bort all sömnighet. Om det nu hjälper. Jag undrar varför jag alltid blir så trött när jag kommer till Öland? Det är som om någon strör ett magiskt pulver över mig när jag passerar över Ölandsbron. Det tar ett tag innan det börjar verka. Har jag tur kan det dröja flera timmar, men oftast slår det till lagom till jag är framme vid stugan. Gääääsp, härligt att vara här, gääääsp. Ungefär så. Kanske är det ändå inte magi utan en syrechock. Så mycket frisk luft som blåser in i lungorna att all gammal unken luft jag har i kroppen trycks ut och då blir kroppen jätte trött. Rent av lite förgiftad av allt det syrefattiga som frigörs och är på väg ut ur kroppen. Efter några dagar brukar jag kvickna till. Antagligen har jag blåsts ren då. Gäsp! Det har bara gått en dag sen jag kom.