mallemallo

Hemlängtan är något jag sällan drabbas av. Jag brukar liksom bara kunna åka iväg och vara där jag är. Bara så, utan att bli drabbad. För jag tror att drabbad är det rätta ordet. Visst man har hemlängtan det är ju sant, men först kommer det över en som något man blivit påslängd utan att kunna hindra det. Ungefär som en bacill som nästlar sig in och överlistar ditt immunförsvar. Inget man vill ha, men man får det i alla fall. Först drabbas man och sen har man det och för de allra flesta går det över. Om inte annat så när man kommer hem.

Jag brukar alltså inte tillhöra de drabbade. Jag är alldeles för upptagen av det nya. Skulle det någon gång komma upp någon saknad så burkar jag säga att det inte gör något för jag bär mina nära och kära med mig i hjärtat. Det är en fördel för då behöver jag inte åka hem för att känna mig nära. Jag bara går in i hjärtat och talar med dem en stund, känner dem, ser dem och så känns det bra igen. Inte konstigare än så. Men så finns det tillfällen när även jag drabbas. När jag drabbas och har och när hjärtats minnen inte räcker till. Jag är så ovan vid det att jag behöver lite tid för att förstå vad som händer. Inse att jag är drabbad. Jag har hemlängtan. Jag blir lika förvånad varje gång det händer. Vad nu då? Vad är det här, hur gör jag nu? Jag försöker ruska på mig så att hemlängtan ska trilla av mig, försöker göra mig fri ifrån den. Jag gillar inte hemlängtan för jag tycker att den förstör det roliga. Helst vill jag att den försvinner illa kvickt. Jag stirrar först helt oförstående sen blir jag arg och hötter med näven och skriker åt den. Så blir jag ledsen när den inte försvinner. Känner hur hjärtat drar ihop sig och vädjar till mig. Det är inte skönt. Det var länge sedan det hände mig. Jag kan nog inte dra mig till minnes när jag sist drabbades av hemlängtan, men nu har det hänt. Jag är drabbad och det har inte gått över.

Jag HAR hemlängtan. Längtar efter min lilla familj, efter att bli kramad och kysst, efter att bli väckt för tidigt på morgonen av ett litet mjukt katthuvud som stryker sig mot min kind och vill ha mat. Jag längtar efter gemenskapen.

Tänk hur det kan bli. Jag längtade hit till friheten och lugnet. Oh, vad jag såg fram emot att få vara med mig själv. Göra vad jag vill när jag vill och sova länge utan att bli väckt för tidigt. Jag har försökt att njuta, tro mig. Jag har gjort allt det där som jag älskar att göra som att sitta helt still och titta ut över havet, gå promenader i det vackra landskapet, äta god fiskmat. Ja, ni vet ha det bra. Det är bara det att den här gången funkar det inte riktigt. För första gången i mitt liv är inte hela jag med. En del av mig letar efter katten, saknar mannen och undrar vad pojken gör just nu. Det är märkligt. Jag är rastlös och säger till mig själv att det går över, det är bara omställningen från full action till lugnet. Igår åkte jag in till stan och irrade runt och idag ringde jag till grannen för att få sällskap på en promenad och så bjöd jag hit en vän i övermorgon. Det är inte så kul att vara helt själv. Hur kan det inte vara det? Jag älskar ju att vara med mig själv just här just så. Det är ju då jag tankar kraft! Men det hjälper inte, jag vill hem.

Klockan fyra på eftermiddagen inser jag att jag faktiskt kan åka hem. Jag kan till och med komma tillbaka om jag vill det. Jag KAN åka hem! Glädjen stiger upp ur kroppen som en mäktig våg. Hjärtat börjar skratta och vipps så har jag börjat packa. Jag diskar, tömmer kisstunnan, rusar in i badrummet och slänger ner schampo och tandborsten. Nu är det bråttom! Jag vill hem, NU! Så kommer jag ihåg att det är bra att andas och ta det lugnt. Jag hinner hem. Med en tonårings iver får jag allt i ordning och nu bär det av hem. Hem,  till min lilla familj. Hem, det låter med ens så vackert, så honungslent, så mjukt. Snart är jag hemma, omfamnad, kysst, kramad, väckt på morgonen och störd av barnprat när jag skriver. Snart är jag mitt i röran igen och jag älskar det. Jag älskar dem. Ibland får man åka bort för att komma hem.