mallemallo

De kommande dagarna blir det en hel del barn-pyssel. Jag tänkte ta fram både symaskinen och min pedagogiska ådra. Här ska sys kulpåse! För nu har de börjat spela kula i skolan.

Minnena från den tiden när jag själv spelade kula dyker upp. Stenkulorna som var standard och inte värda mycket, de vackra galskulorna och så poscharna, de var ju häftiga. De åtråvärda dankarna och killarna som trodde att de var bäst men som fick spö i kula. Det kändes alltid så bra att vinna då när alla förväntade sig att tjejen skulle torska. Det var inte alla som kunde ta att förlora och vissa hittade andra metoder att få kulor än att spela till sig dem. Stöld skulle vi väl kalla det med ett vuxen-ord eller överfall och rån. Det gällde att kunna försvara sig, ibland till och med slå tillbaka. Men oftast var det roligt och rent spel. Spännande! Och såå surt att förlora. Jag har alltid tyckt bra om att vinna, men vem gör inte det??

Så nu ska jag alltså hjälpa C och sy en kulpåse.

Sen väntar barnkals i helgen. Vi ska vara ute, tack och lov! Så slipper man få hela inredningen nedriven av pojkar som inte vet vart de ska ta vägen med all energi. Finns vissa i klassen som inte verkar gå att ha i grupp inomhus. Men vi ska vara ute! Det blir femkamp och korvgrillning, så det blir lite förberedelser inför det. Och be till vädergudarna för oss! Snälla, uppehållsväder! Fortsättning följer…

Idag blir det Qi Gong. Mycket Qi Gong!

Jag börjar med lite sjukgymnastik för min stackars kropp behöver det. Sedan går jag över till att träna barn-qigong. Det blir Fågeln, björnen och tigern idag J. Ikväll har jag kurser, så då blir der 2 x vuxen qigong. Kul! Blir spännande att se hur kroppen reagerar på all träning.

Men först ska jag ut i trädgården och fixa lite och sedan väntar allehanda bestyr och en trevlig inbjudan att fika hos en nyvunnen bekant/nästan granne. Hon har bakat! Ni förstår ju att det kommer bli bra. Hihi.

Lite solstrålar så här mitt i veckan!

Kram på er

Han kan knappt bärga sig, så ivrig och full av förväntan och längtan. Ju mer han tänker på det, desto pirrigare känns det. Och tankarna har mycket plats för han ligger i sängen och ska sova. Det spritter i kroppen och jag känner hur hans ansikte ler i mörkret. Härligt!

C vill spela hockey i vinter som han gjorde förra året. Fast då tröttnade han efter nyår. Nu är han full av ny iver. Det är bara det att i år får han inte spela. Han är besviken och förstår inte riktigt varför. Han begriper inte vad mamma har sagt. Vadå?? Frågar vad som menas och varför han inte kan spela varannan vecka då när han är hos oss. Åhh, han vill ju så gärna. Argumenterar att han gör uppehåll med fotbollen på vintern, då kan han ju spela hockey.

Jaha, det är svårt att förklara. Synd på glädjen.

Men vi har märkt att det inte blir bra när C går på aktiviteter bara de veckorna han är hos oss. Speciellt lagsporter är svåra när man inte kan vara med och träna som alla andra. Det är svårt att komma med i gruppen och när det gäller hockeyn hinner de andra lära sig så mycket mer, så han kommer efter och då blir det inte kul. C vill INTE vara sämst, vill så klart inte känna sig sämst. Vem vill det? Det var det som hände förra året. Det blev färre och färre träningar och sedan ville C inte gå mer. Mycket pengar på utrustning och avgifter och så blir det inget. I år bestämde vi att om han ska träna så behöver vi alla tre vara med på saken. Men det är vi inte. Så då blir det inget. Ingen hockeyträning för C. Han är ledsen för det.

Därför blir jag så glad när han nu trots allt ligger med ett leende på läpparna och fantiserar om hur han ska vara målvakt. Jag har nämligen lovat att vi i år ska gå mer på allmänhetens åkning. Då kan vi öva skridskoåkning och tar han med en kompis kan de spela hockey. ”Ja! Malin, då kan jag ta med mina målvaktsskydd och klubban och…” han tänker vidare och plötsligt verkar det ordna sig bra utan klubbtillhörighet och fasta träningar i laget. Gäller bara att jag håller vad jag lovat. Det blir på med grillorna i vinter.

Jag är mätt i magen. God kina-mat från en lokal restaurang. Och så ett glas gott vitt till efterrätt!

Idag har vi njutit av det varma soliga vädret. Det bjuder in till att pyssla ute, så det blev både målning av lite bänkskivor, pyssel med blommor och så har vi åter fått grinden på baksidan på plats. Älsklingen är ju så stark och duktig. Sexigt…hihi ;-)

Barn-qigongen har blivit styvmoderligt behandlad i dag. Jag får ta nya ta i morgon! För jag behöver öva. Jag har träningsverk i benen…så nytta gör den J I morgon ska jag träna den vita Tigern som är stor, stark, klok och lycklig. Rörelserna främjar framför allt lungorna och lungkapaciteten (syresättningen), bröstkorgen men även immunförsvaret. Den stora, starka, kloka och orädda svarta Björnen står också på programmet. Att förvandla sig till björnen stärker enligt de kinesiska lärorna njurarna, skelettet, benmärgen och hjärnan. Björnövningarna motverkar övervikt och obalans i kroppen och ger större styrka och energi. BRA övning!

Men nu är det lördagkväll och jag ska njuta den med älsklingen och lite mer vin, man kan ju inte vara nyttig jämt… Fast det är klart, att vara tillsammans med den man älskar är alltid nyttigt!

Trevlig helg!

Nu har vi arbetat så ryggarna värker och svetten lackar. Trädgården tuktas bit för bit och altanen närmar sig fullkomlighet. Det känns jätte bra!

Jag har klippt gräsmattan och beskurit den stora magnolia busken. Jag vet att det är fel tid, men jag blev trött på att inte komma fram med gräsklipparen så nu är den ordentligt nedtagen. Fint blev det J. Trädgårdslandet är rensat , lökar inför våren nergrävda och så har jag planterat om några blommor. Riktigt flitigt måste jag säga. Huh, vad jag är bra…flin ;-)
Nöjd!  

Det gick ju jätte bra igår! Nyfikna ögon som följer mina rörelser. Armar som sträcks och liksom trevar efter att hitta formen, lugnet som sänker sig. Två x 10 personer i total koncentration. Häftigt J

Idag blir det ut i solen…och så lite barn-qigong. Ska öva tigern och björnen i dag. I barn-qi gongen härmar vi djur för att det ska bli lite mer lekfullt. Jobbigt som tusan för oss vuxna, men kul!

En underbar dag önskar jag er alla!

Idag startar QiGong-kurserna. Det blev två istället för en och båda är grupperna är fulla. Det känns jätte kul! Vad spännande det ska bli att ha så många elever på en gång.

Jag har precis övat på vad jag ska säga idag. Talat rakt ut i luften som om det satt ett gäng på 10 personer och lyssnade. Jag känner mig lite pirrig, men trots allt ganska trygg. Jag har gjort det här förut. Skillnaden mot tidigare kurser är att jag den här gången inte väntar mig att bli ifrågasatt på ett negativt sätt. Jag är inte rädd för att det är någon av deltagarna som är med på kursen bara för att bevisa att allt är humbug. Vilken absurd förväntning! Men, så har det varit. Det är jätte skönt att inte ha den dialogen i huvuden där jag mer eller mindre försvarar det jag gör och förbereder mig på hur jag ska rädda kursen så att inte en persons kritik förstör för alla andra. Det har varit en skräck och ett hjärnspöke. Spöket är borta! Nu ska det bli spännande och kul.

Samla kraft och lys av glädje :-)

Vi tittade på en film som heter Agora och den fick mig att önska att vi människor kunde vara bättre, nej bra på att leva med varandra i fred. Tänk vad fel det blir när vi inbillar oss att det bara finns en ”sanning” och att alla måste bekänna sig till denna ”sanning”. Hur många krig har inte utkämpats i tex. religionens namn pga. att någon tror sig ha ”rätt” och att detta ”rätta” bara kan finnas om alla andras ”felaktiga” uppfattningar utrotas.

I filmen kämpade de kristna i Alexandria på 300 talet först mot de hedniska traditionerna som var rommarnas och sedan mot judarna. Kristendomen som ju predikar kärlek och att du ska vända andra kinden till och att du ska förlåta… De kristna i den här filmen visade bara viljan att erövra och hämnas och kuva. Hedningarna och judarna likaså. Makt är vad det handlar om, inte tro. Makt och egots vansinne. Idag har väl andra religioner tagit över dessa anspråk på att vara det enda ”rätta”. Alla slår de ur underlägen och vill upp till toppen, upp till makten. På denna väg är visst allt tillåtet. Det spelar ingen roll hur djävulskt man uppför sig så länge det sker i den ”rätte” gudens namn. Död, förtvivlan, hat och olycka blir resultatet. Så sorligt!

Din åsikt blir inte mindre rätt för att jag har en annan, eller hur?

Ju mer ”rätt” och ”fel” vi får lära oss att det finns, desto större är risken att bli rädd att vara ”fel” och behovet att vara ”rätt” ökar. Som de gruppvarelser vi är blir det viktigt att anpassa sig till de andra för att inte blir utfrusen eller attackerad, för att överleva. Så gror rädslan och själen krymper. Vi slutar tänka och gör det mest konstiga saker.

God självkänsla, kärlek till sig själv och sin nästa, medmänsklighet och träning i att tänka på många sätt…kanske kan det vara recept som motverkar fanatism, krig och förtryck.

En sak är säker, det finns inte ”rätt” eller ”fel” utan många olika åsikter och många olika vägar att gå och det ena behöver inte utesluta det andra.

Jag är uppe tidigt igen. Fast idag finns det inget guld i mun på morgonstunden.

Sotaren har varit här och skorstenen var i bra skick, det är bara att elda på.
C är i skolan och katten sover precis som älsklingen. Jag undrar hur man uppfostrar en katt till att bli morgontrött? Går det? Vi har inte samma tider hon och jag. Vi har helt olika inställning till tidiga mornar till exempel. Jag tror inte man kan bli mer olika i det avseendet! Hon vaknar pigg och alert och hungrig medan jag mer ser ut som en sömngångare.

Trots att det alldeles uppenbart inte är min tid på dygnet är det här, tidigt på morgonen, jag kommer in i bilden. För det är mig katten kommer till när hon är hungrig, det är mig hon väcker. Idag kom hungern och det lilla envisa mjuka och väldigt bestämda huvudet klockan 5.30. Mitt i natten för tusan!

Självklart såg hon till att jag var ordentligt vaken innan vi kunde enas om att det var för tidigt att gå upp och äta. En halvtimme senare har jag precis sjunkit in i drömmarnas land. Skööönt! Skrållan har under samma halvtimme omvärderat läget och kommit fram till att NU är det dags för mat. Mjukt bestämt huvud buffar på mitt ansikte, slickar mina händer och nafsar lite lätt i min arm när jag inte rör mig. Vaken igen.

Åter igen lyckas vi enas om att det är FÖR TIDIGT och katten rullar ihop sig vid min sida och somnar kurrandes. Själv somnar jag inte lika lätt. Det tar så där ungefär till en kvart innan väckarklockan ringer. Då, å andra sidan sover jag jätte gott. När jag nu väcks för tredje gången denna morgon är det bara att masa sig upp. Jag får upp ögonen tillräckligt för att se vart jag går och med hela ansiktet format till en jätte jäsp börjar dagen. C ska väckas och iväg till skolan och sen kommer sotaren. Inget kul i det.

Men det är nu när klockan slagit nio som jag får min revansch. Haha! Nu är alla morgonmarodörer undanröjda och sängen erbjuder fortfarande sin varma omslutande famn. Lyckost mig, jag kan lägga mig igen!

Jag är överväldigad!
Det känns lite skrämmande, fantastiskt, otroligt och ja, jätte kul. Det kom många i går kväll. MÅNGA! som ville testa Qi Gong. Hela rummet var fullt. Jag har aldrig varit med om något liknade. Det mesta jag haft i en grupp är nog 6 personer. Nu kom närmare 20!

Och en av tidningarna var där. Jag pendlar mellan fruktan och glädje. Hur ska detta gå? Haha! Såååå kul.

Jag får försöka göra 2 grupper av det, så jag hinner med alla. För inte nog med att det var många som kom, jag har redan 17 anmälningar. Ni förstår nog min överraskning när jag berättar att jag hållit tummarna för att det skulle bli 4 i gruppen. Vilken skillnad mot helgkurserna där jag haft 3 elever per kurs i snitt. Fatta att jag blir förvånad nu!

Jag inser att jag gjort en helt riktig omläggning av kursformen. Terminskurser ska det vara!

Tack!!!

Jag är nyfiken och lite nervös.

Jag har bjudit in till en prova-på Qi Gong inför terminens grundkurs.
Det ska bli intressant att se hur många som kommer. Förra året var intresset inte stort, men den här terminen tar jag nya grepp och övergår från helgkurser till terminskurs. En gång i veckan, ni vet.
Här är det efterfrågat. Hoppas det inte bara är snack utan verkligen blir en kurs.

Till den efterfrågade terminskursen (en kväll i veckan-konceptet) för de som redan gått grundkursen och vill fortsätta har det inte anmält sig någon. Inte en förfrågan, inget. Så den kan jag nog lägga ner innan den börjat. Men till grundkursen ser det bättre ut!

Jag har till och med fattat pr-pennan och skrivit mitt första pressmeddelande på över 10 år och bjudit in lokaltidningarna.

Så nu är jag laddad och nyfiken. Pirrigt!

Jaha, det går inte att lura kroppen att ont inte är ont. Det blir till att fortsätta med sjukgymnastik osv. Nu vet jag det. Blir nya sjukgymnasten i morgon…

Nu ska jag snart iväg till vårdcentralens kurator. Jag ska dit eftersom jag har ont i ryggen.

Visst låter det lågiskt. Eller inte…

När läkarnas värktabletter inte fungerade kom en av dem på att man ju kan lära om hjärnan så att när kroppen signalerar smärta så tolkar hjärnan det INTE som smärta. Vilket betyder att när det låser sig i min rygg och musklerna skriker, då ska jag bara kunna tänka att ”jaha, nu har det nog låst sig igen” och inte ha ont och så behöver jag inte bry mig.

Det låter som en värktablett i psykologisk form. Onekligen lockande för en som ständigt har värk som plågar och hindrar. Men kan det fungera och är det riktigt sunt? Och vad händer med ryggen när jag kan ignorera smärtan som talar om för mig att något inte står rätt till?

Hade tanken varit att smärtan hänger ihop med spänningar som ev. kommer från något känslomässigt och därför behöver lösas upp i samtalsterapi, då hade jag förstått det hela mer. Men huvudsyftet är att jag ska lära mig att smärta inte är smärta. Vi får se. Blir mycket intressant.

Det är inte alltid kul. Konstigt hur det kan svänga, ena sekunden är allt ok och nästa känns det bara jobbigt. Jag tappar orken och blir trött, vresig och lättirriterad.

Det är som jag letar efter något att bli upprörd över ungefär som om jag förvandlas till Häxan Surtant. Jag gillar det inte. Det jobbigt och tråkigt och allmänt sänkande, men det går inte att göra något åt. Inte på en gång i alla fall. Det måste få ta sin tid och värka ut. Ibland behöver jag visst vara Häxan Surtant.

Det här tillståndet av total trötthet som lamslår mig, det inträffar oftast när jag får en låsning i ryggen. Träffar mig som en pil skjuten från en spänd båge… och självklart gör mig katten galen. Krafsar på dörren, springer till matskålen, jamar som om hon höll på att svälta ihjäl och nu gräver hon i min papperskorg så att hela innehållet ligger strött över golvet. Krafsar på dörren, vill ut, vill in… Varför just nu? Varför när jag inte orkar vara snäll och överseende?

Kanske just därför. Kanske är det så att man i vissa fall utstrålar något som gör att de i ens närvaro blir smittade av retfull energi. Katter har ju ett sjätte sinne säger de. Hon speglar nog min sinnesstämning.
Gå ut! Katt nu går du ut och låter mig vara orkeslös ifred!

Jag hoppas att ryggen klarar sig den här gången. Det är så jobbigt när det låser sig i bröstryggen. Det börjar som stelhet och en förlamande trötthet sen kommer hjärtklappning och tryck över bröstet. Höjdpunkten kommer när jag sjunker ner i sängen och tror att jag ska kunna sova mig ifrån det hela och vakna pigg och glad nästa morgon, då sätter hjärtat riktigt fart och ångesten kommer tassande. Ingen sömn för än kiropraktorn gjort sitt. Det är bara att hoppas på en tid så snart som möjligt. Jag hatar det!

En vän till mig berättade att hon varit hos en frisör som hon inte brukade gå till. Trots att hon fick dåliga vibbar satte hon sig i stolen och var beredd på att bli klippt. Så som de flesta av oss kulle göra… man tänker ofta att ”äsch, det går nog bra” och struntar i sin intuition. Väl i frisörstolen visade det sig att frisören och min vän var helt oense. Frisören var dessutom helt ointresserad av att lyssna på min väns önskemål. Min vän fruktade för sitt hår och reste sig och gick.

Hon gick! Vilken tjej! Jag kan bara föreställa mig det avlånga ansiktet på frisören och kollegornas klotrunda ögon när hon gick därifrån. Toppen, som hämtat ur en film! Min vän gjorde något som jag tror att de flesta av oss hade velat göra men inte hade gjort. Hon stod upp för sig själv.

Personligen vet jag inte vad jag hade gjort, men jag vet att det hade behövs mycket mod av mig för att resa mig och gå. Varför är det så? Varför är vi så vana vid att svälja och lida i tysthet?

Det borde ju vara en självklarhet att säga nej till någon som inte vill lyssna och göra något som inte känns bra för oss. Men det är ingen självklarhet alls. Vi tränas från barnsben att acceptera andras åsikter och att anpassa oss. Inte vara oartig! Tyst nu, bråka inte! Nu ska du inte ställa till en scen! Det går inte att ändra sig nu, nu får du ta konsekvenserna av ditt handlande! Ni känner igen det. Var tyst, tacksam och lid, ungefär.

Jag ska ta min vän som exempel och förebild. Jag vill också ha så bra självaktning att jag reser mig och går. Fan, va skönt!

Vi borde alla träna oss på att glömma alla dumma uppmaningar från barndomen och lära in nya bättre sätt att reagera på. Egentligen handlar det om självkänsla, om att lita på och respektera sig själv. Så enkelt, men ack så svårt. Det handlar om att lära sig lyssna på och följa sin intuition och om att stå på sig. Det är inte fult och dumt utan det enda rätta!

Ta ingen skit för du äger!

Det rinner ur näsan och ur ögonen. Bihålorna spränger och halsen river. Suck, pust och stön, jag är förkyld. Masar mig fram. Tänka vad ynklig man kan bli och trött och uschlig i största allmänhet. Jag tror jag ska och sova lite fast jag borde nog äta något.

Jag är inte hungrig när jag är sjuk. Det är så jobbigt att fixa mat, så det blir lätt att jag struntar i det och så känner jag mig ännu sämre och svagare. Jag behöver nämligen mat även när jag är sjuk. Tillhör inte den typ av människa som kan klara sig en hel dag på en macka. Nej, min kropp fungerar så att den behöver fyllas på med mat med jämna mellanrum utan undantag. Jag behöver nästan bara tänka att jag här hungrig så har jag gått ner ett halvt kilo. Det är bra nästan jämt.

Dock inte när jag blir sjuk. Då är det bara jobbigt. Nu ska man ju inte ge tipps som kan slå tillbaka på en själv, men jag kan ju säga så mycket att är det någon som vill bråka med mig kan det vara bra att passa på när jag är hungrig. Jag har nära till Häxan Surtant när jag är hungrig. Om ni förstår vad jag menar. Ok, ok jag ger mig. Det får bli lite mat och sedan sängen. Snörvel, host och stön.

Jag brukar inte vara den som vaknar med ett utsövt leende på läpparna snarare kniper jag ihop ögonen och vill sova mer oavsett när jag vaknar. Idag är inget undantag. Trots det har jag ätit frukost, gjort mina morgon gympa övningar och sitter på klädd redo för dagen och klockan har inte slagit tio. Det händer inte ofta på en söndag.

Svaret är på frågan ”hur är detta möjligt?” är Skrållan. Numera har jag en mjuk hårig och väldigt envis liten väckarklocka. Hon kommer senast klockan åtta och ger sig inte för än ja gått upp och gett henne mat. Min älskade katt! Jag försöker alltid somna om och sova lite längre, men det brukar jag inte ha mycket för. Upp, du ska upp…kurr, kurr, stryk med goa lilla mjuka och väldigt bestämda huvudet mot mitt ansikte. Jag kapitulerar och går upp. Sen, ha! Sen går jag och lägger mig och somnar om. Det ni, super skönt!

Men inte idag. Idag stannade jag uppe och provade på det som kallas för ”morgon stund har guld i mun”. Idag är det faktiskt så. Morgonsolen har guld i mun. Solen skiner gyllene och det är väldigt stilla. Hösten har kommit smygande och med den det där gyllene lugna ljuset som är så mättat av energi. Sommarens hela lagrade kraft omvandlas nu i lugn och gyllene ljus. Och jag sitter på trappsteget på altanen och njuter och lagrar. Fyller på förråden så mycket jag kan, slurpar i mig ljuset, energin och harmonin. Jag kommer att behöva varje uns av det i vinter, så jag fortsätter skörda ljus och värme och lagrar och lagrar.

Tänk att årstiderna är så olika och så underbara. Vilken förmån det är att bo i ett land med fyra olika härliga årstider. Alla har de sin charm det gäller bara att tona in sig på rätt frekvens så kan man njut året om. Nu har jag börjat vrida rattarna på min inre energipanel till höst. Jag sitter just och rattar, ställer om och ställer in. Jag tycker jag mår bättre när jag följer naturens gång. Det är en av de saker jag lärt mig förstärka genom Qi Gong. De var kloka de gamla kineserna, visste hur man skulle göra för att må bra även en regnig dag.

Men, nu är det sol och allt är fortfarande grönt och skönt. Jag ska luta mig tillbaka och bara njuta nu, så jag kan ta fram minnet när det behövs! Vem vet, jag kanske sover ett litet tag, somnar om. Jag gillar det :-)

Nu är det riktigt kort. Nästan lite punkigt.
Mitt uppe på hjässan vill håren inte lägga sig ned utan de strävar rakt upp. Korta små strån som siktar mot himlen. Jag är nyklippt och nästan rödhårig. Det blev rödare än jag tänkt mig och ja, inte som jag tänkt mig.

Jag ser ut som en person med attityd. Det känns ok, men den personen jag ser i spegel känner jag inte riktigt igen. Hon ser inte ut som jag brukar göra. Hon ser tuffare ut. Jag tycker nästan jag ser ut som en cancerpatient som fått tillbaka håret och behöver kraft så hon färgar det rödbrunt. Kanske är jag på sätt och vis en patient som håller på att friskna till. Någon som behöver kraft. Tänk att frisyren kan förändra en människa så mycket.

Jag ser annorlunda ut. Det är kul att se förvandlingen! Jag tror att min frisör tycker det är lika spännande som jag. Det senaste året har jag gjort stora förändringar varje gång jag varit hos frisören. Jag har gått från ”vanligt” blont långt hår över halvlångt vitt till halvlångt mahognybrunt sedan klippte jag kort och nu är det kort kort och rött.

Kan det vara så att en människas utsida speglar insidan? I så fall är jag inne i en otrolig förändringsprocess. Nu är jag så skalad jag någonsin kommer att bli. Nästa steg är att behålla kraften men låta det mjuka långa växa fram. Jag tror verkligen att det är så att man måste prova vissa saker för att säkert veta åt vilket håll man ska. Precis som att jag behövde åka bort för att vilja vara hemma, så behövde jag klippa mig riktigt kort för att åter vilja bli långhårig. Jag gillar det långa bäst. Det ska få bli långt och mörkt, men inte så rött.

Men till dess ska jag njuta av att se ut som en färgstark brud med attityd. Om jag ser mig i spegeln och varje gång tänker att jag är kraftfull då kommer jag nog att se mig som det, som kraftfull och stark. Det är bra för jag vill påminna mig om den sidan av mig själv. Det tror jag vi alla behöver då och då, påminna oss om att vi har kraft och inte är svaga offer. Min frisyr ska få fungera ungefär som en affirmation. Det blir intressant! Men ärligt talat ser jag fram emot när det har blivit lite mindre rött och lite längre…Kan det vara så att jag inte är van att se mig själv som kraftfull?

Jippi! Jippi! Jippi! Idag ska jag äntligen klippa mig. Jag har sett framemot den här dagen i flera veckor. Jag har verkligen längtat. Varje morgon när håret står åt alla håll och jag tampas med testarna för att få det ungefär som jag vill längtar jag efter en frisyr igen.

Sist jag var hos frisören klippte jag av mitt långa hår till en riktigt kort frisyr, kort i nacken och lite längre på sidorna. Det var många som hajade till och tyckte att det var radikalt och till och med modigt. Jag fick så mycket beröm och komplimanger, tack för det! Det är alltid roligt att vara nöjd själv och ännu roligare när även andra tycker det blir fint.

Nu är frisyren utväxt och behöver hjälp. Den här gången ska det bli ännu kortare! Jag såg en blid i en dagstidning på en tjej med riktigt pojk-kort hår. Hon var så fin. Jag vill också, tänkte jag och nu ska jag! Hihi, det är så spännande innan. Jag vet ju inte hur det blir… Det är en pirrig känsla, en känsla av glad förväntan. Och så känner jag mig lite busig, det är kul!

Jag har några timmar kvar till klippningen, så jag får sysselsätta mig lite. Ska ta fram min seriösare sida och träna lite barnqigong. I barnqigong härmar man fem olika djur för att göra träningen mer lekfull. Idag blir det hjorten.

Vissa saker måste man pröva. Först efter det kan man fatta ett vettigt beslut. Jag är inne i en fram och tillbaka period. Idé, testa, backa och så ny idé. Som det här med att blogga. Jag har aldrig förstått mig på det. Vem vill lägga ut sin dagbok på nätet så alla kan läsa den? Och den ännu större frågan: vem tusan vill läsa? Det är många som vill, både skriva och läsa och jag tänkte att jag nog skulle omvärdera och testa. Lägga ut det jag skriver här på en blogg. Skriva offentligt. Det skulle kunna vara riktigt kul. Se om det kommer några reaktioner och vad responsen då kan vara. Skriver jag så att det blir intressant att läsa? Det frågan jag vill ha svar på.

Så jag kollade upp, frågade och surfade runt. Jag la upp en blogg, la in texter och blid och så ut i syberverkligheten. Det kändes inte bra när jag gjorde det. Något tog emot, men jag fortsatte i alla fall. Ville få det klart, överstökat. Men det gick inte. Nej, det blev inte bra inuti mig. Jag kunde inte sova och när jag väl vaknade hade jag bestämt mig. Jag ska inte ha en blogg!

Så kan det gå. Skulle ha lyssnat på en gång… Fast det är ju inte värre än att jag kunde ändra mig. Rätt skönt att kunna ändra sig. Pröva och tänka om. Tills det blir bra. Man borde aldrig göra något som inte känns bra. Det är som att våldföra sig på sig själv och det ska man verkligen inte göra. Då blir det på något vis dubbelt fel.
Så jag slår ett slag för rätten att ändra sig och för den fantastiska möjligheten att prova på och känna efter. Det är bra!
Och som ni märker har jag ändrat mig igen :-) Nu känns det bra, jag bloggar vidare!

Tiden går fort här hemma. Det är en speciell tidräkning tror jag. Hemma-tiden. Jag tycker inte att det händer så mycket, då brukar ju tiden annars gå fort, men tiden springer i väg i alla fall. Kanske är det för att jag nu är hemma i den härliga röran. Jag blir störd, väckt och puffad på. Har försökt att sätta mig att skriva, men det är som att trycka på en magisk knapp. Vipps så är jag behövd.

Det härligaste är nog ändå att jag blivit mött av lyckliga leenden och utrop som ”Titta, Malin är hemma!!”. Jag har blivit kramad och pussad och älskad. Jag har fått ligga nära och jag har kelat med katten. Allt är bra. Älsklingen har lyckats dammsuga. Bara en sån´ sak. Han har klippt gräsmattan också. Fast det syntes inte. Gräset var så högt att det höll på att bli ängsmark på tomten. Jag har klippt om allt i hopa idag. Duktiga jag! Det blev jätte fint och det syns att gräsmattan är klippt. Vi har åter gräsmatta! Vi är så duktiga här hemma.

Vi, just nu älskar jag ordet vi. Älskar oss och älskar röran. Mys!

Självklart har jag också passat på att vara irriterad de senaste dagarna. Det hör till att vara det ibland. Speciellt när det är någon som micklar med min dator. Även om det är i den allra bästa välmening och tanken är att det ska bli bättre för mig, så blir jag väldigt irriterad när resultatet är en försämring och jag dessutom blir uppmanad att inte bara möblera om, nej jag ska flytta min arbetsplats till källaren. Va! Det har blivit jätte mycket bättre och snabbare, men du måste flytta datorn till källaren för att märka det. Haha, jätte kul. Inte! Jag blir irriterad. Surigt muttrar jag att ”det gick ju innan utan att vara i källaren. Det var bättre förr!” Murr, irriterad. Ännu mer när jag tänker på att vi betalat flera tusen för att få det sämre. Hu, då blir jag sur. Jag försöker skärpa mig och tänka att snälla människor har lagt ner jätte mycket tid för att hjälpa oss och verkligen trott på att de kommer att göra det bättre. De har ju försökt. Men jag är obeveklig. ”Tänk efter före för fan!” vrålar det inom mig ”massa jävla krångel med allt”. Varför blir det alltid struligt när vi ber om hjälp, när mannen min ber om hjälp? Det är något skumt med det. Jag grämer mig någon dag. Tar fram datorn och tillslut fungerar den som den brukar (fast med lite långsammare uppkoppling) och jag lugnar ner mig. Det tar lite tid att hitta tillbaka till ”jag älskar röran” känslan, men den börjar infinna sig igen. Jag är glad. Datorn fungerar och jag är nöjd.

Jag går runt och tittar och tänker. Man kanske skulle förändra lite ändå. Möblera om så jag har mitt arbetsrum i gillestugan. Skulle nog kunna fungera, eller? Det blir tre rum som behöver ändras. Jo, det kan bli bra. Vi pratar om det och ser möjligheterna. Vi konstaterar att vi kan välja på att möblera om och byta plats på allt i tre rum eller så kan vi skaffa en lite mojäng som sitter i vägguttaget. Det blir i slutändan samma resultat för mitt internetsurfande.  Vi enas om att älsklingens ursprungsidé för datorerna som bara innefattar en mojäng typ en extra stickkontakt är lättare. Fast vi kanske flyttar om till vintern, man vet aldrig.

Hemlängtan är något jag sällan drabbas av. Jag brukar liksom bara kunna åka iväg och vara där jag är. Bara så, utan att bli drabbad. För jag tror att drabbad är det rätta ordet. Visst man har hemlängtan det är ju sant, men först kommer det över en som något man blivit påslängd utan att kunna hindra det. Ungefär som en bacill som nästlar sig in och överlistar ditt immunförsvar. Inget man vill ha, men man får det i alla fall. Först drabbas man och sen har man det och för de allra flesta går det över. Om inte annat så när man kommer hem.

Jag brukar alltså inte tillhöra de drabbade. Jag är alldeles för upptagen av det nya. Skulle det någon gång komma upp någon saknad så burkar jag säga att det inte gör något för jag bär mina nära och kära med mig i hjärtat. Det är en fördel för då behöver jag inte åka hem för att känna mig nära. Jag bara går in i hjärtat och talar med dem en stund, känner dem, ser dem och så känns det bra igen. Inte konstigare än så. Men så finns det tillfällen när även jag drabbas. När jag drabbas och har och när hjärtats minnen inte räcker till. Jag är så ovan vid det att jag behöver lite tid för att förstå vad som händer. Inse att jag är drabbad. Jag har hemlängtan. Jag blir lika förvånad varje gång det händer. Vad nu då? Vad är det här, hur gör jag nu? Jag försöker ruska på mig så att hemlängtan ska trilla av mig, försöker göra mig fri ifrån den. Jag gillar inte hemlängtan för jag tycker att den förstör det roliga. Helst vill jag att den försvinner illa kvickt. Jag stirrar först helt oförstående sen blir jag arg och hötter med näven och skriker åt den. Så blir jag ledsen när den inte försvinner. Känner hur hjärtat drar ihop sig och vädjar till mig. Det är inte skönt. Det var länge sedan det hände mig. Jag kan nog inte dra mig till minnes när jag sist drabbades av hemlängtan, men nu har det hänt. Jag är drabbad och det har inte gått över.

Jag HAR hemlängtan. Längtar efter min lilla familj, efter att bli kramad och kysst, efter att bli väckt för tidigt på morgonen av ett litet mjukt katthuvud som stryker sig mot min kind och vill ha mat. Jag längtar efter gemenskapen.

Tänk hur det kan bli. Jag längtade hit till friheten och lugnet. Oh, vad jag såg fram emot att få vara med mig själv. Göra vad jag vill när jag vill och sova länge utan att bli väckt för tidigt. Jag har försökt att njuta, tro mig. Jag har gjort allt det där som jag älskar att göra som att sitta helt still och titta ut över havet, gå promenader i det vackra landskapet, äta god fiskmat. Ja, ni vet ha det bra. Det är bara det att den här gången funkar det inte riktigt. För första gången i mitt liv är inte hela jag med. En del av mig letar efter katten, saknar mannen och undrar vad pojken gör just nu. Det är märkligt. Jag är rastlös och säger till mig själv att det går över, det är bara omställningen från full action till lugnet. Igår åkte jag in till stan och irrade runt och idag ringde jag till grannen för att få sällskap på en promenad och så bjöd jag hit en vän i övermorgon. Det är inte så kul att vara helt själv. Hur kan det inte vara det? Jag älskar ju att vara med mig själv just här just så. Det är ju då jag tankar kraft! Men det hjälper inte, jag vill hem.

Klockan fyra på eftermiddagen inser jag att jag faktiskt kan åka hem. Jag kan till och med komma tillbaka om jag vill det. Jag KAN åka hem! Glädjen stiger upp ur kroppen som en mäktig våg. Hjärtat börjar skratta och vipps så har jag börjat packa. Jag diskar, tömmer kisstunnan, rusar in i badrummet och slänger ner schampo och tandborsten. Nu är det bråttom! Jag vill hem, NU! Så kommer jag ihåg att det är bra att andas och ta det lugnt. Jag hinner hem. Med en tonårings iver får jag allt i ordning och nu bär det av hem. Hem,  till min lilla familj. Hem, det låter med ens så vackert, så honungslent, så mjukt. Snart är jag hemma, omfamnad, kysst, kramad, väckt på morgonen och störd av barnprat när jag skriver. Snart är jag mitt i röran igen och jag älskar det. Jag älskar dem. Ibland får man åka bort för att komma hem.

Den värsta tröttheten har lagt sig. Jag antar att lungorna börjar bli rena nu och att kroppen har vant sig vid allt syre och den friska havsluften.

I går var jag inne i Borgholm. Jag kunde inte motstå ett litet stadsbesök. Det blev för lugnt och stilla här. Så jag tittade på trädgårdsmöbler och insåg att även om de är nedsatta nu så här på sensommaren så är det alldeles, alldeles för dyrt. Det är roligare att shoppa kläder i Borgholm vid den här tiden. Det är inte dyrt. Billigt! Fynda, fynda! Överallt är det utförsäljning.

Jag brukar ha någon sorts oförklarlig dragning till det som visar sig kosta mycket. Jag gillar de dyra sakerna. Inte för att jag bryr mig om märken eller följer något trendigt modekoncept, nej, det bara är så. Självklart gillade jag den dyraste utemöbeln. Och, ja, den näst dyraste var också bra. Suck! Titta åt ett annat håll! Eller vad ska jag göra?

Någon sa att det vore bra med en förmögen man. Det stämmer nog. Förutsatt att jag får tillgång till hans förmögenhet. Det skulle jag gilla skarpt. Då skulle jag köpa allt det där jag tycker är fint utan att ens titta på prislappen. Bara köpa och känna mig nöjd. Och så skulle jag skaffa städhjälp hemma och en trädgårdsmästare och en allt i allo som kunde tvätta bilen och göra lite av varje som jag vill få gjort men inte har lust med själv eller som jag inte kan göra själv av en eller annan anledning.

Sett ur det perspektivet får jag medge att jag valt helt fel man. Nära på så fel man kan välja faktiskt. Jag skulle ju kunna byta ut honom, min man alltså. Säga till honom att han är för fattig och att jag vill ha den dyraste utemöbeln. Men jag gillar min fattiga man mer än den dyra utemöbeln, ja mer än alla dyra snygga saker tillsammans. Så jag behåller honom. Och så shoppar jag rea-kläder i Borgholm och känner mig nöjd med det.

Jag kanske rent av blir rik själv en vacker dag. Då ska min man få låna mitt kreditkort. Fast inte för ofta för då kommer vårt hem svämma över av tekniska mojänger och verktyg som ingen använder. Han är en riktigt duktig shoppare, min man. Mycket bättre än jag. Jag blir så uttröttad av att shoppa. Det är jobbigt och ganska tråkigt och jag vill hem. Ibland skickar jag min älskling så slipper jag. Han är riktigt bra på det. Vet storlekar och stil. Det undrar jag om den rika snubben skulle klara av. Det är inte många män alls som klarar det, så jag är riktigt nöjd.

I det avseendet får man nog lov att säga att jag valt helt rätt man och gjort ett bra kap! Inget byte för mig, tack! Men städerska vill jag ha i alla fall…

Det känns skönt att skriva. Låta händerna vandra över tangenterna och rensa huvudet. Alla dessa år jag har gått runt med skrivkomplex och tänkt att nej inte kan jag göra det. Jag stavar ju bara fel och då skrattar alla åt mig. Nej, det går inte. Nej, det blir inte bra. Och så visar det sig att jag visst kan skriva. Datorn har rättstavningsprogram och ingen skrattar. Jag utmanade mig själv och skrev en berättelse. Det gick! Den blev bra och ingen skrattar. Jo, några skrattade, men de grät också när de läste och i det fallet är det ju en ren komplimang tycker jag. Jag lyckades till och med beröra när jag skrev. Det är bra och nu vill jag skriva mera!

Fast inte hitta på en saga den här gången. Nu skulle jag vilja bara blaja på, skriva krönikor typ. Eller varför inte ha en blogg? Det har jag aldrig förstått mig på, bloggandet, så det vore kanske ett bra sätt att undersöka fenomenet på. Jag ska nog ta och undersöka den saken. Jag är ju ingen författare men jag gillar att skriva.

Någon gång ska jag skriva en klok-bok om mina tuffa och lärorika år som utbränd. Där finns det mycket att hämta tror jag. Fast det måste gå lite mer tid innan jag ger mig i kast med den uppgiften. Eventuellt behöver jag hjälp med att få till det. Det finns ju redan så många böcker om sjuka människor och deras resor. Jag vill inte skriva ännu en. Ska jag skriva så ska det vara för att förmedla något till andra som har det svårt. Till dem som förtvivlar nere på botten av en slammig kall och hemsk brunn. De som är i det desperata mörkret och vill upp till ytan. För dem och deras anhöriga som står där uppe vid brunnskanten och hjälplöst tittar ner. De anhöriga som försöker tillverka stegar som den där nere kan klättra upp för, men som inte förstår hur en sådan stege ska se ut och inte begriper att det är så otroligt svårt och mödosamt att ta sig upp även om någon skulle lyckas göra en stege som håller för att klättra på. För dem vill jag skriva. Det är inte säkert att det jag skriver är till någon hjälp, men kanske är det faktiskt det för någon. Det räcker som motiv. Men inte än. Jag är för nära min egen brunn och behöver komma på ett betryggande avstånd för att kunna se tillbaka och se klart. För att inte falla i igen. Amen.

Jag jobbar med min självkänsla nu mera. Tittar mig i spegeln och bedyrar att jag älskar mig, för ”Bra-bok” och tydliggör vad som är bra med mig och så tränar jag mina Transversus-muskler (=magmuskler) för att stödja min rygg. Ändå har jag en vagel under ögonlocket och känner mig trött och melankolisk. Vad gör man då? Sover? Det är i alla fall vad jag längtar efter. Fast det är lite för tidigt på kvällen. Jag har svårt att somna om jag lägger mig för tidigt, så jag väntar. Sitter uppe och väntar in klockan, sovklockan, precis som Skalman.

Som jag har längtat och sett fram emot att vara helt själv. Bara jag och den vackra utsikten. Andas, rå mig själv, ha det bra. Rena lyxen. Ingen som avbryter, ingen som vill något annat, ingen som stökar ner, utan bara jag och min ordning. Helt solo, fri, helt lycklig.

Trodde jag ja! Det har gått en dag och jag är rastlös som bara den. Vet inte vad jag ska ta mig för samtidigt som jag är så trött att jag bara vill sova. Som en blyklump eller som om jag hade vatten i kroppen som tynger.

”Jag kommer inte att höra av mig på ett tag. Ta inte illa upp, det bara är så att jag behöver vara själv”, så sa jag innan jag åkte. Det tog inte så många timmar innan jag ringde hem. Det känns faktisk tomt. Det hade jag inte räknat med. Jag tror det är någon sorts övergång kanske. Ni vet som när gästerna åkt hem och man visserligen är trött, men kontrasten som uppstår, tystnaden som avlöser allt ljud och all rörelse, får en att vanka av och an som en äggsjuk höna. Så känns det nu, som ett vakuum och jag har ringt hem idag igen.

Jag har märk att den inglasade verandan är som en kuvös. Eller som att någon lägger ett glaslock över mig. Ungefär som en ostkupa över en ost och jag är osten. Syret tar sakta slut. Det gör det förståss inte i en kuvös, så glöm det, men det är den där inglasade känslan jag vill åt. Den som söver. När man sitter där på verandan tar det inte lång stund innan ögonlocken börjar klippa. Konstigt, tänker jag, vad trött jag känner mig. Borde jag kanske ta en tupplur? En till? Jag får sitta mer på altan där vinden tar tag i mig och blåser bort all sömnighet. Om det nu hjälper. Jag undrar varför jag alltid blir så trött när jag kommer till Öland? Det är som om någon strör ett magiskt pulver över mig när jag passerar över Ölandsbron. Det tar ett tag innan det börjar verka. Har jag tur kan det dröja flera timmar, men oftast slår det till lagom till jag är framme vid stugan. Gääääsp, härligt att vara här, gääääsp. Ungefär så. Kanske är det ändå inte magi utan en syrechock. Så mycket frisk luft som blåser in i lungorna att all gammal unken luft jag har i kroppen trycks ut och då blir kroppen jätte trött. Rent av lite förgiftad av allt det syrefattiga som frigörs och är på väg ut ur kroppen. Efter några dagar brukar jag kvickna till. Antagligen har jag blåsts ren då. Gäsp! Det har bara gått en dag sen jag kom.